Helvetica, vem har inte hört detta ord nämnas i tid och otid? Man behöver inte precis vara typsnittsintresserad för att veta att det handlar om ett typsnitt.

När Apple, i samarbete med Adobe, valde att låta Helvetica vara ett av de typsnitt som skulle ingå i den sk Base 13 innebar det att Helvetica för all framtid skulle bli ett av de mest kända och använda typsnitten.

Base 13 är de 13 fonter som från början ingick när man köpte en av Apples laserskrivare. Från och med införandet av TrueType-tekniken har både Times och Helvetica dessutom ingått i operativ-systemet.

Typsnittet skapades 1956 av schweizaren Max Miedinger (1910-1980) för Haas Type Foundry, och lanserades 1957 under namnet Neue Haas Grotesk. Det var en utveckling av ett befintligt typsnitt hos Haas, nämligen Haas Grotesk.

Inspiration för sitt arbete hittade Miedinger hos Bertholds Akzidenz Grotesk som tagits fram i slutet av 1800-talet. Det var vid den tiden som användningen av typsnitt utan seriffer, eller klackar, började ta fart.

Ursprungligen var det feta versalbokstäver som användes för rubriksättning. Akzidenz Grotesk var ett av de första som även hade gemener och som dessutom fanns i fyra vikter. Det var alltså här som Neue Haas Grotesk, sedermera Helvetica, hade sina rötter.

Rättigheterna till Neue Haas Grotesk köptes 1961 av Stempel som såg till att fler vikter lades till typsnittet och att namnet ändrades till Helvetica. Benämningen kommer från det latinska namnet för Schweiz (troligen inte från tiden då fransmännen hade herraväldet över landet och kallade det Helvetiska Republiken, 1798-1815).

Efter ytterligare några år övertogs typsnitts-rättigheterna av Linotype-Hell (ägt av Heidelberger Druckmaschinen). 1983 lanserades så Neue Helvetica, som innebar ännu fler vikter och varianter, där man även införde det nummersystem för vikterna som Adrian Frutiger skapat 1957 med sitt typsnitt Univers.

När man talar om vikter förresten: Det som heter Helvetica Bold, som ingår i Macens operativsystem, motsvaras av vikten Medium i Neue Helvetica (alltså nummer 65). Den feta varianten har nummer 75.

Men Univers då, som är exakt jämnårig med Helvetica. Var kommer Univers in i bilden? Univers och Helvetica, är inte de väldigt lika?, som en av mina största uppdragsgivare sa häromdagen. Jo, det är de, vid en första anblick. Men det finns några skillnader som syns i denna jämförelse. Univers har inte lika slutna bokstavsformer och en något lägre x-höjd än Helvetica. (Jag kommer att skriva mer om Univers i nästa typsnittskrönika.)

Helveticas design är tydlig och robust och fungerar ganska bra. Men jag är ändå inte så förtjust i Helvetica, åtminstone inte som textsnitt. Skälen till detta är två; dels har Helvetica blivit uttjatat genom den enorma exponering som varit, dels är flera av tecknen skapade så att de inte ger speciellt bra ordbilder.

För att få en bra ordbild, en rytm i ordens och meningarnas utseende (och därmed i läsningen), bör tecknen vara öppna mot varandra.

I Helveticas fall så är tecknen ”seg selv nokk”, de fungerar bra som solitärer, men inte lika bra tillsammans (som ett ord eller en text). Detta gäller i första hand gemena a, c, e, f, s och t. Bokstäverna a, e och s är ju tämligen ofta förekommande så dessa är mycket viktiga för ordbilderna.

Helveticas slutna bokstavsformer gör även att vissa bokstäver är förväxlingsbara på långt håll eller vid dåligt tryck. T ex e och s eller c och o.

Här fungerar Univers bättre. Ännu tydligare skillnader i ordbilderna blir det om man jämför med ett typsnitt som Franklin Gothic som jag tycker ger en mycket god ordbild även i en tämligen fet variant.

Vill man titta mer på Helvetica, eller köpa typsnittet, finns mer information hos Linotype.

Lasse Törngren