Färgfotografiet
De första trevande stegen mot den fotografiska bildens tillblivelse togs när den tyske kemisten John H. Schultze 1727 gjorde upptäckten att silverklorid svärtades av ljus. Thomas Wedgewood och Humphrey Davy lyckades sedan göra en fotografisk bild med camera obscura. Men de visste inte hur de skulle bevara bilden.
1827 lyckades däremot Joseph och Claude Nicephore Niépce med att göra det första permanenta fotografiet på en metallplåt preparerad med bitumen, en blandning av kolväten.
1837 hittade J. B. Reade en metod att avlägsna de ljuskänsliga kemikalierna från de oexponerade delarna av pappret med hjälp av thiosulfat.
Ytterligare en fransman, Louis Jaques Mande Daguerre skapade 1839 en fotografisk bild på en kopparplåt belagd med högpolerat silver. Bilden framkallades med ångor från upphettat kvicksilver och fixerades med hjälp av thiosulfat. Tekniken kom sedan att kallas daguerreotype. Metoden hade dock sina brister. Dels var kemikalierna starkt giftiga, dels blev bilden spegelvänd och ytan var mycket känslig.
1869 skapade så skotten James Clerk Maxwell tillsammans med sin assistent Thomas Sutton det första färgfotografiet. De exponerade var för sig tre plåtar preparerade med kolloidalt silver (destillerat vatten med mikroskopiska silverpartiklar) via färgfilter i de tre primärfärgerna röd, grön och blå. Varje plåt endast genom ett av filtren. För att betrakta bilden använde de sig sedan av tre projektorer med filter i matchande primärfärger. Här användes således teorin om additiv färgblandning i praktiken.
Nio år senare var det dags att bevisa teorin om den subtraktiva färgblandningen. Louis de Hauron fotograferade ett motiv genom ett rött, ett grönt och ett blått filter på varsina tre filmer. Därefter gjorde han tre separata tryck på gelatin med motsvarande cyan (för den röda), magenta (för den gröna) samt gult (för den blå). Dessa monterades sedan på varandra, antingen på glas eller papper för att få den slutliga bilden.
Haurons insatser fick stor betydelse för utvecklingen av fotografisk färgfilm. Han hade ävenså en teori (som han dock hade svårt att realisera) att man borde lägga alla de tre ljuskänsliga lagren på samma glasskiva, eftersom varje lager enbart skulle vara känsligt för ett område i färgspektrat.
1873 togs ytterligare ett viktigt steg, då H. W. Vogel upptäckte att man kunde få emulsion av silverbromid att bli känsligare för ett större spektrum genom att färga emulsionen med samma pigment som den färg man ville få fram.
Vogel åstadkom känslighet i den gröna delen av spektrat medan hans uppföljare Miethe och Taube åstadkom samma sak i den oranga och gula delen samt Benno Hemolka som fick till känsligheten i den röda delen av färgspektrat.
Den första som lyckades med att åstadkomma något som vi idag skulle betrakta som ett färgfotografi var irländaren John Joly. 1894 utvecklade han sin patenterade metod, där han preparerade en glasplåt med fina linjer (ca 200 linjer per tum) i färgat gummi.
En tredjedel röd-orange, en tredjedel blågrönt och en tredjedel blåviolett jämt fördelat över ytan. Linjerna fungerade som färgfilter och efter framkallningen fick man ett negativ som efter behandling med den motsatta processen blev en positiv transparent bild med hela färgspektrat (en diabild helt enkelt).
I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet gick sedan utvecklingen snabbt. Benno Homolka upptäckte att man kunde åstadkomma en del av färgerna vid framkallningen istället för att färga in den ljuskänsliga emulsionen. 1889 patenterade Henry Reichenbock (en kemist hos Eastman Kodak) ljuskänslig film på rulle. 1935 lanserade Kodak Kodachrome för 16 mm filmkameror, året därpå kom Kodachorme i version för 35 mm kameror.