Färgstyrning med icc-profiler

När trumscannrar började användas var det nästan uteslutande så att separationen gjordes direkt vid scanningen med scannerns inbyggda cmyk-omvandling. Idag är det dock mycket vanligt att man scannar bilden som en punktuppbyggd rgb-bild. Det innebär att man delar upp bilden i pixlar, där antalet pixlar bestäms av den valda upplösningen och förstoringsgraden. Genom anvädning av filter i primärfärgerna får varje pixel i bilden ett färgvärde mellan 0-255 av antingen rött, grönt eller blått. Bilden separeras sedan i ett senare skede, antingen i ett bildbehandlingsprogram eller i rippen vid utkörningen.

Vinsten med detta är att rgb är en större färgrymd än cmyk, alltså innehåller mer färginformation. Därför kan bilden användas i flera sammanhang. Om man däremot separerar den direkt vid scanningen anpassas den ju för en speciell tryckmetod.

Med ett icc-flöde använder man sig av färgprofiler för alla enheter i kedjan (scanner, skärm, skrivare, tryckpress, diaskrivare eller vad det nu handlar om). Varje enhet har sitt sätt att tolka rgb- eller cmykvärden. Detta kallas enhets-beroende färg. Men vad vi vill åstadkomma med ett icc-flöde är enhets-oberoende färg.

En medsparad icc-profil talar om under vilka omständigheter bilden scannades (och bearbetades). Den informationen används i nästa steg i kedjan för att göra konverteringen korrekt. Programvara och rippar som kan hantera icc-informationen kan då kompensera för de olika in- och utenheternas inneboende egenheter och felaktigheter.

Att kunna förutsäga det tryckta resultatet vid bildretusch, färgjustering eller trycksaksoriginal har varit ett genomgående problem vid arbete med färgbilder i persondatorer. Det har funnits olika system genom åren. Numera är systemet från International Color Consortium, ICC, det allmänt accepterade. Apples Colorsync har varit föregångare inom systemet, men nu finns motsvarigheter både från t ex Kodak, Heidelberg och X-Rite. Vad man eftersträvar är en färgmodell som ger repeterbara färger och som är enhetsoberoende. RGB-modellen fungerar inte, då den varierar beroende på bildskärm, scanner eller skrivare.

Istället har man valt CIE LAB, en standard etablerad 1931 av Commission Internationale d’Eclairage, CIE. CIE LAB använder sig av spektrala data istället för tristimulus-beskrivningar av färgerna. Exempel på tristimulus är rgb, men även nyans, mättnad och ljushet (HSB) eller Munsells system. Tristimulus bygger på hur det mäsnkliga ögat uppfattar färg och är därför beroende av både ljuskällan, en ”betraktare” och andra omgivande faktorer. Spektrala data är rent matematiskt uppmätta värden inom vilka våglängder som ett objekt eller ett material reflekterar eller strålar ut ljus.

En icc-profil beskriver hur en specifik skrivare, bildskärm eller tryckpress beter sig (dess spektrala data) och hur den avviker från standarden CIE LAB och innehåller en tabell för att omvandla färgvärdena till standarden.

Genom att kombinera en profil för den aktuella skrivaren och den tänkta tryckpressen, kan det slutliga trycket simuleras. Och äntligen har man kommit en bra bit på väg till det som kallades wysiwyg, what you see is what you get.

Kalibrering och profilering
Processen att skapa en icc-profil består av två delar. Först kalibreringen. Där kontrolleras vilket färgomfång enheten klarar av och vilka egenheter den har när det gäller att tolka färginformationen.

Nästa steg är skapandet av profilen. Gäller det en bildskärm, sparas dels informationen om den aktuella bildskärmens egenheter i profilen, men kalibreringsprogrammet kan även ändra inställningarna av själva katodstrålerören för de tre delfärgerna.

Är det en scanner det handlar om scannas en IT8 (en färgkarta) som sedan jämförs med en referensfil av samma IT8.

Är det en skrivare eller tryckpress säkerställs att 90% cyan i den digitala filen mäts upp till 90% även i utskriften eller trycket. Genom att göra en okorrigerad utskrift av en IT8 (en färgkarta) och mäta upp denna med en spektrofotometer som ger värden i CIE LAB, får man ett matematiskt avstånd mellan den färg som fanns i filen som skrevs ut och resultatet på papper. Vid avvikelser skapas en kurva, liknande den i Photoshop, som kompenserar för detta. Av denna skapas icc-profilen. För utskrifts- och tryckprofiler tas även hänsyn till det papper som man använder.

Wysigwyg med modifikation
Wysigwyg kommer förstås aldrig att bli en fullständig realitet. Vissa färger som kan visas på en bildskärm kommer aldrig att gå att skriva ut, ännu mindre att trycka. Färgomfånget är mycket större på bildskärmen. Därför behövs en konvertering av färgerna på skärmen till dem som skrivs ut. Även här spelar icc-profilen en roll.

Man skiljer på några olika varianter av konvertering, eller färgmatchning (eng: rendering intent): Perceptual som lämpar sig för fotografier där tonspelet är viktigt att behålla. Här bibehålls de inbördes relationerna i tonskalan, men hela skalan flyttas eller komprimeras så att den ryms inom färgrymden. Absolute colorimetric och relative colorimetric är lämpliga för att skapa färgprovtryck. Här bibehålls inte de inbördes relationerna, utan bara de färger som ligger utanför färgrymden ändras till märmast liknande färg, vilket liknar det som händer vid tryckningen. Varianten absolute colorimetric simulerar även papprets färg. Den sistnämnda är Saturation, eller mättnad. Denna lämpar sig för affärsgrafik där man vill ha klara, tydliga färger oavsett originallikhet.

Välj profil på rätt ställe – och på ett ställe
En faktor som kan vara lite förvirrande i sammanhanget, är hur färgstyrningen hanteras i programmen. Man kan ju välja profil på flera olika ställen vid utskriften. I Photoshop går det att välja ”Print space” i Photoshops egen avdelning i utskriftsdialogen och i Quark Xpress används fliken profiler i skriv-ut-rutan (om färghanteringen är aktiverad). I bägge fallen finns likaså möjligheten att välja en profil i avdelningen ”Färgutskrifter” i Laserwriters dialogruta. Vad som är viktigt är förstås att man bara väljer profil på ena stället.

För att få en uppfattning om hur det slutliga trycket kommer att se ut använder man sig av två profiler för att korrigera färgåtergivningen. Den ena beskriver det färgomfång som man försöker simulera, t ex offsettryck med europaskalans cmyk-färger, den andra beskriver karakteristika för färger på ett visst papper, utskrivet med en viss utenhet, tex den egna bläckstråleskrivaren. Det är i kombination som dessa kan få fram en utskrift som liknar det slutliga trycket.