Rastrering av bilder

För att kunna återge fotografiska bilder med kontinuerliga halvtoner i tryck måste man dela upp dessa i rasterpunkter. Genom olikfärgade punkters olika storlek skapas en illusion av tonade ytor då ögat inte uppfattar varje enskild punkt. Detta gäller de flesta tryckmetoder. För djuptryck är det däremot så att punkterna är lika stora men är nedetsade olika djupt i tryckformen och därmed avger olika mängd färg.

Ett traditionellt raster för användning i reprokamera eller traditionell scanner är ett slags rutnät i plast (äldre varianter i glas finns också). De moderna plastrastren, eller kontaktrastren, läggs i kontakt med den litografiska filmen i reprokameran eller scannern. Genom den diffusion som blir genom rastret bildas olika stora punkter beroende på hur mycket ljus som reflekteras från originalet.

Idag sker nästan all rastrering i fotosättaren eller plottern, vid själva rippningen. Där skapas punkten helt elektroniskt av ett antal maskinpunkter.

Bildpunkter, rasterpunkter och maskinpunkter

Det är viktigt att förstå skillnaden mellan bildpunkter (pixels, picture elements, mäts i ppi, pixels per inch, som också anger upplösningen) som bygger upp en fotografisk eller målad datorbild, en tryckt bild bestående av rasterpunkter (mäts i lpi, lines per inch) och de punkter som faktiskt bygger upp bilden i själva sättaren vid rippningen, maskinpunkter (mäts i dpi, dots per inch).

Det finns vissa givna förhållanden för att kunna säkerställa bildkvaliteten; en punktuppbyggd pixelbild bör ha en upplösning som är dubbelt så stor som den rastertäthet med vilken den ska tryckas. En bild som trycks i finraster (150 lpi) bör alltså ha en upplösning på 300 ppi.
För att man ska kunna rippa en film med rastertätheten 150 lpi, måste sättaren eller plottern ha tillräcklig upplösning. För att få en naturlig tonskala utan synbara bandningar måste sättaren kunna återge minst 256 toner i den aktuella rastertätheten.

För att kunna åstadkomma 256 grånivåer vid 150 lpi krävs en maskinupplösning hos sättmaskinen på 2400 dpi.

Formeln för att beräkna detta är (dpi/lpi)2+1. Idag har många fotosättare betydligt högre upplösning, men här sätter också skrivarspråket, Postscript, gränsen för vad som är möjligt. I de senaste versionerna av Postscript har dock dessa gränser flyttats fram.

Illustrationen visar tydligt hur olika förutsättningar man har med olika upplösning. Antalet toner man kan bygga upp beror på hur små maskin-punkter sättmaskinen har (ju högre upplösning, desto mindre punkter).
Varje cell markerar en rasterpunkt. Vid fyra punkter per cell kan man åstadkomma fem toner. Vid 16 punkter per cell blir det 17 toner.