Djuptryck

Denna teknik bygger på att de tryckande ytorna är nedsänkta i förhållande till de icke tryckande partierna. Man etsar ner små "färgkoppar", celler, i en krombelagd kopparcylinder. Cellerna har samma bredd men olika djup och ger alltså olika tjocka färgskikt på pappret och därmed olika färgintensitet (till skillnad från rasterpunkter i offset där alla punkter har samma skikttjocklek men olika storlek).

Framställningen av tryckformen är något mer komplicerad än för övriga tryckförfaranden, och det ursprungliga traditionella sättet är följande (se även denna bild för tydligare förklaring):

Först fotograferar man av originalen på film, texten på hård litografisk film (som inte ger några halvtoner) och bilder på halvtonsfilm. Sedan skall detta överföras till ett sk pigmentpapper, en bas med ett gelatinskikt som gjorts ljuskänsligt. För att få formen på cellerna, "färgkopparna" kopierar man först in ett "staket", ett sk rakelraster, som ger själva mönstret för cellerna.

Eftersom en rakel förs mot cylindern vid tryckningen för att ta bort överskottsfärg, så att det bara finns färg i färgkopparna, måste man ju ha avgränsningar för cellerna, annars skulle cylindern bara bli som en enda stor krater med oformliga kanter.

När man exponerat in rakelrastret exponerar man sedan texten och bilderna på pigmentpappret med UV-ljus. Dessa partier härdas av ljuset. I bilderna där filmen är olika mörk beroende på hur originalet sett ut, släpps olika mycket ljus igenom och härdar gelatinet olika djupt. Ju mörkare ton, desto längre tid tar det att etsa.

Sedan överförs pigmentpappret med gelatinskiktet neråt på cylindern. I ett framkallningsbad tas pappret och det icke härdade gelatinet bort. Efter detta kommer så etsningen där cellerna i cylindern blir olika djupa beroende på den olika härdningen i gelatinskiktet. Eftersom man använder sig av halvtonsfilm vid konventionell etsning blir det en jämn övergång i etsdjup i tryckcylindern. Tryckformen är sedan klar. Detta vid etsning av en konventionell djuptryckscylinder.

Det finns även varianter där man har lika djupa men olika stora punkter (autotypiskt), alltså liknande offset. Numera använder man ibland rastrerade litografiska filmer för att göra bilderna på cylindern, vilket blir en kombination av både olika stora och olika djupa punkter (halvautotypiskt).

Detta har blivit vanligare då man kan använda offsetfilmer för djuptryck, man får stabilare färghållning i pressen, billigare och enklare kemiska provtryck och billigare filmmaterial.

Framställningen av cylindern kan också ske genom gravering istället för etsning. Denna sker elektromekaniskt med en diamantnål eller med laserteknik.

Djuptryck finns i kommersiella sammanhang enbart som rulltryck, dvs pappret förs genom pressen från en rulle och bearbetas på vägen (falsning, klamring och skärning) så att man får ut färdiga tidningsprodukter. När det gäller konstnärligt tryck finns förstås andra typer av djuptryck som etsning, torrnålsgravyr, träsnitt, mezzotint.

Fördelar med djuptryck: Enkel infärgning, snabbtorkande färg, snabb inställning, lite makulatur, snabba pressar, halvtonseffekt i tryckbild.

Nackdelar med djuptryck: Dyr tryckform, trycket "går igenom" vid tunt papper, dålig textskärpa (då rakelrastret ligger även i texten).