Högtryck

Tekniken har anor från det gamla Kina men utvecklades av tysken Johann Gutenberg på 1400-talet, som var den förste att gjuta lösa blytyper. Högtryck innebär att de tryckande partierna är upphöjda i förhållande till de icke tryckande partierna. Tekniken kallas också boktryck eller klichétryck.

Från början gjordes tryckformen genom att man satte lösa, spegelvända bokstäver, blytyper, i rader ovanför varandra i en ram som man sedan lade i pressen. Man fäste ett pappersark i en tryckplatta som sedan pressades mot typerna som färgats in med en färgrulle.

Efter en tid när fotografitekniken utvecklades kompletterades blysättningen med bilder i form av sk klichéer. Klichén framställs genom att man fotograferar av bilden och rastrerar den i en reprokamera.

Den negativa film man får exponeras på en förpreparerad kliché där ytskiktet är känsligt för UV-ljus. I ett speciellt etsbad kan man sedan ta bort de partier av klichén som inte skall vara tryckande.

Det finns en indirekt variant av högtryck som kallas Letterset. En rättvänd tryckform som först trycker mot en gummiduk och sedan mot pappret.

Fördelar med högtryck: Billig tryckform, stort pappersurval (pressarna klarar det mesta), god textskärpa.

Nackdelar med högtryck: Begränsad livslängd hos tryckformen, komplicerad infärgning, svårtorkad färg, ojämn tryckning och fördelning av tryckfärgen.