Mördarmårdarna anfaller

Mård. Skogsmård visade det sig. Hemvändande från utlandsresan upptäckte vi de små gynnarna. Ja, små egentligen, 36-56 cm lång plus 25 cm svans är mården. Brun med orange-vit fläck på bröstet.

Krypvinden på vinkelbyggnaden hade utsetts till ny bostad under vår frånvaro. Vi blev ganska snart varse att det var nåt på gång. En märklig, påträngande lukt och nattliga ljud. Hustrun upprörd. Sonen ropar ”mjau” och är förtjust.

Efter samtal med Anticimex där dessa svär sig fria och hänvisar till kommunen får vi till slut kontakt med skyddsjägaren i området. Som dyker upp i full stridsmundering. Kamouflagedräkt, långpipigt gevär och dragen kniv. Ändå fick jag gå in först. Nån måste ju öppna luckan. En gruvlig och närmast obeskrivlig stank av djurkadaver och mårdbajs möter oss. Ingen var dock hemma. Utom en förskrämd unge som snabbt försvann.

Vi gavs ett antal alternativ. Vissa ganska otrevliga. Man kan naturligtvis skjuta dem. Förbjudet, då de är fridlysta delar av året. Men fullt möjligt. Risken är dock att man skjuter mamman och att ungarna sticker. Nästa variant: slagfällan. Dödar lika säkert som en musfälla. Men kanske fortfarande enbart mamman, med samma obehagliga resultat. Ungar som svälter ihjäl.

Om man sköt dem kunde man kanske annars göra sig en bra affär. Mårdskinn är tydligen eftertraktat. De omtalas redan på 900-talet som skattepersedlar och besjungs i medeltidsballaderna som lyxplagg.

Vi valde trots detta en mindre blodig väg. Innan jägaren gav sig av föreslog han nämligen att vi skulle störa ut dem. Med tex bensin. Just bensinångor kändes inte så bra att sprida ut på vinden. Istället valde vi den motsatta varianten: parfym! Ett skål med rakvatten åkte in. Ett doftblock smashades i mårdboet. Och radio med dansk pratkanal på högsta volym.

Redan samma natt gav taktiken effekt. Efter en liten övning i nattlig jakt åtevände mamman med sina fyra (eller var det fem) ungar. Direkt blev det oro i lägret. Klagolåt. Dunsar. Mera klagan. Ännu kraftigare dunsar. Alla djuren på taket samtidigt. Till slut blev sömnen mig övermäktig. På morgonen var det lugnt. Sedan återstod bara (!) att sanera skiten.

Från skogen till fonten. Adam Roe är en typsnittsdesigner som jag upptäckt på senaste tiden. Han gör en del svårläst typografi, men jag gillar den. Titta här på tex Alexander, Lunchbox och Epitaph. Adam driver Lunchbox Studios och jobbar med reklamproduktion inom både tryck, film och webb. Samtidigt som han skapar egna fonter som du hittar på Lunchbox Design.

Lasse Törngren