Om att lyfta blicken

Jag talade härförleden med en kollega som har en kund som är professor. Inom vilken disciplin vet jag inte. Men han har viktiga forskningsrön som ska publiceras och min kollega ska vara behjälplig i sammanhanget.

Han hade skickat över en Word-fil gjord i windows på pc. Han hade skrivit allt snyggt och prydligt, inklusive ett antal matematiska formler. Men när texten hamnade i Macen blev det stopp! Vart tog formlerna vägen? Professorn begrep ingenting och tyckte att min kollega var märklig. Formlerna finns ju här på min skärm!

Jo, nog så sant. Men vad professorn inte visste (och inte kollegan heller) var att en pc-font rymmer många fler tecken än en Mac-font. Åtminstone fram tills nu, när Open Type har gjort sitt intåg. (Om nu intåget verkligen har skett, en insmygning är kanske en mer adekvat benämning. Om Open Type kan du läsa i en tidigare krönika.)

Men de fonter som de flesta Mac-användare fortfarande använder i sin dagliga gärning rymmer bara 256 tecken. Då finns det oftast inte plats för några matematiska formler (eftersom man hellre stoppar i franska, tyska, spanska och skandinaviska accent-tecken till exempel).

Istället får man på Macen snällt installera någon av de speciella matematik- och formelfonter som finns, t ex Lucida Math, Mathematical Pi eller Universal Pi. Ibland går det rentav bra med Symbol, som är förinstallerad i systemet.

I just det här fallet fanns det fog för frågetecken. Det aktuella tecknet fanns nämligen inte i någon av de nämnda fonterna. Istället framtvingades en konvertering av Windowsfonten Lucida Sans Unicode som innehåller 1789 olika tecken och symboler!

Vad som ändå slår mig i denna lilla scen från vardagslivet är hur lätt det är att snöa in på sin egen verklighet och ta för givet att det är så världen ser ut. Men emellanåt kan det vara bra att tänka sig att världen faktiskt kan se annorlunda ut framför någon annan datorskärm. Eller, rentav, utanför dörren.

Vilket också får mig att minnas några kurskamrater på Grafiska Institutet från mitten på åttiotalet.

De bodde i Uppsala och pendlade varje morgon till Stockholms central, där de bytte till tunnelbanan för vidare befordran till Karlaplan, uppgång Valhallavägen som var närmaste station.

Varje morgon i två års tid företog de denna resa. Eftersom föreläsningarna började vid ungefär samma tid, kom de förmodligen ungefär vid samma tid till centralen varje morgon. Men det var först i slutet av studierna som de blev medvetna om att det fanns två olika nummer med två olika slutdestinationer på tunnelbanelinjen med röd färg.

Ändå hade de, delvis tack vare rutinen, men delvis även tack vare slumpen, alltid hamnat på rätt tåg, helt omedvetna om att det fanns ett alternativ.

Se där, vilken sedelärande historia om hur lite i taget som vi ser av verkligen!

Lasse Törngren