Typsnittskrönika 21

2002

Tänkta tankar. Och otänkta.

Det har varit ett tungt år för reklambranschen. Reklaminvesteringarna har minskat markant och alla ser över sina kostnader. Tempot i arbetslivet är högre än någonsin. Det kan förstås vara bra att vi som jobbar med reklam påverkas att bli mer effektiva och kostnadsmedvetna. Men ibland händer det att komponenter i processen faller bort på vägen. Tankeverksamhet till exempel.

Ni kanske har sett sponsorvinjetten för Preem på tv. En kameraåkning in över ett dystert spöklandskap. Preems flagga vajar sakta och samtidigt lite skrämmande över forntida, romerska katapulter. Alltså mekaniska stenslungor. Hur har man tänkt? Har man tänkt? Ska man associera till Kuwait-kriget? Har jag missat nåt?

Ibland har jag en känsla av att man gör missar på grund av att det går så snabbt att få fram något som ser färdigt ut. En skiss alltså. Men mer än en skiss. En originalliknande skiss (för tryck) eller en skissfilm snuddande nära en slutprodukt.

I en annan tid, när skisser på annonser och trycksaker fortfarande var gjorda med spritpenna, behövdes omfångsberäkning.

För att produktionsledaren (eller rentav faktorn, om det fanns en sådan) skulle veta hur texten skulle beställas från sätteriet, behövde den omfångsberäknas. Alltså i vilken grad som texten skulle sättas för att gå in på ett givet utrymme. Eller omvänt hur många nedslag som copywritern eller skribenten fick skriva.

Typ

Typ

Alla typsnitt som sätteriet erbjöd hade ett tc-tal. Det står för tecken per cicero (eller typer per cicero). Cicero är en måttenhet inom Didot-systemet. En cicero = 12 punkter = 4,51 mm.

Tc-talet fick man fram genom att sätta en exempeltext med en viss spaltbredd. Därefter räknade man antalet tecken (nedslag inkl ordmellanrum) och dividerade resultatet med först antalet rader och sedan med satsbredden i cicero (radlängden).

Det finns inget definierat förhållande mellan bokstavens versalhöjd och graden. Därför kan storleken på bokstäverna variera ganska kraftigt mellan olika typsnitt även när de är satta i samma grad. Tc-talet berättar dock om hur bredden på tecknen skiljer sig mellan olika typsnitt.

Graden utgår ursprungligen från den sk kägeln. Kägeln är det metallstycke som blytypen sitter fast på. Eftersom det innebär att kägelns höjd också är det lägsta möjliga radavståndet kallade man förr radavståndet för just kägel. Genom att lägga metallstycken emellan kunde man däremot öka radavståndet. Men själva typen, bokstaven, kunde alltså vara olika stor på denna kägel. Typerna kan exempelvis ha liten gemen x-höjd och långa upp- och nerstaplar vilket ger ett annat intryck än om den gemena x-höjden är stor med korta staplar.

Idag behöver som sagt inte speciellt många bekymra sig om omfångsberäkning och grad kontra versalhöjd. Man ändrar typografi i sitt layoutprogram och vips får man omedelbar respons på datorskärmen. En otroligt smidig och intuitiv process.

Men kanske var det så att den extra tid det tog att omfångsberäkna eller rita storyboard (eller vilken förberedande verksamhet man nu höll på med), gav tillfälle att smälta, att tänka efter, att associera vidare. Så att slutresultatet blev ännu bättre och mer genomtänkt.

Lasse Törngren

Stäng