Typsnittskrönika 12

2002

Övergångsformen inom typografin

Medievalantikvan, renässansantikvan eller Garalderna som var ett annat namn, utvecklades under 1500-talet. På 1800-talet kom nyantikvan (Didoner). Men däremellan förekom en blandform. En av de viktigaste förgrundsfigurerna under den här tiden anses vara John Baskerville, även om han inte rönte den uppskattning han förtjänade under sin livstid.

Det som präglade renässansantikvan var den diagonala riktningen i bokstäverna och släktdragen med kalligrafipennan. Kontrasten mellan hårstreck och grundstreck var liten. Nyantikvan, däremot, har hög kontrast mellan grund- och hårstreck samt en vertikal riktning. De runda bokstäverna är ovala snarare än cirkulära.

Övergångsformen, eller Realer som de också kallas, ligger nånstans däremellan. Tittar man på Baskerville t ex, som först förekom 1754, så är serifferna fortfarande sneda och de runda bokstäverna är cirkel-formade. Men ansvällningarna drar mer åt det vertikala hållet och upp- och nedstaplar är betydligt kortare än på t ex Garamond.

Man kan också notera att det är ganska stor skillnad mellan Baskerville i antikva-version och i kursiv variant. Kursiven ligger närmare renässansantikvan. Ett av de mest använda typsnitten överhuvudtaget, Times av Stanley Morison hör också till gruppen övergångsformer.

John Baskerville föddes 1706, utbildade sig till stenhuggare och tillverkade gravstenar i Birmingham. Därefter startade han en firma som lackerade träaskar (t ex snusdosor) och gjorde sig en smärre förmögenhet på detta.

1750 startade han ett tryckeri och anställde John Handy som typskärare. Den första boken kom dock så sent som 1757, då Baskerville sökte fulländning inom varje område. Därför förbättrade han tryckpressens konstruktion, gjorde eget papper och egen tryckfärg förutom det egna typsnittet, innan den första boken, ”Virgil” kom ut. 1763 tryckte han en bibel för universitetet i Cambridge. John Baskerville dog 1775 i Birmingham, där man även rest ett monument över honom.

Lasse Törngren

Stäng