Typsnittskrönika 13

2002

Ur kaos skapas ordning

Vad ska man egentligen ha typografi till? Varför räcker det inte med ett typsnitt? Alla kunde väl använda courier, så skulle det inte bli några problem med saknade typsnitt vid rippningen eller att webbsidor ser annorlunda ut än skaparen tänkt sig.

Ett argument är detsamma som inom många andra områden. Människan tycker om en viss variation. Variationen har ett egenvärde där rent praktiska hänsynstaganden får stå tillbaka. Utan denna önskan om variation fanns det knappast något mode, nya bilmodeller eller nya framodlade rossorter. Och när det gäller hungern kunde den ju i så fall stillas med samma maträtt varje dag.

Jag menar dessutom att typografi har ett rent estetiskt värde. Vackra bokstäver och harmoniska ordbilder har sin givna plats, liksom textilmönster, arkitektur eller måleri.

Men god typografi bringar också ordning i oredan. God typografi tar läsaren i handen och leder denne genom texten. God typografi talar om vad som är huvudsak och bisak. God typografi skapar betydelse av den tidnings- eller boksida som vi annars uppfattar som en grå yta.

Generellt anser jag också att man bör eftersträva att sätta texten med ojämn höger och gärna lite extra radavstånd (eller kägel som det hette på boktryckets tid).

På det viset blir raderna lättare att följa och man ser skillnad på radsluten. Traditionell boktypografi är ju annars sån att texten har jämn högerkant. Då är det ännu viktigare med rejält radavstånd, så att man inte får vertikala ”floder” genom texten. Annars är risken att ordmellanrummen (som ju utökas för att pressa ut texten i högerkanten) blir större än radavståndet. Och om det händer blir det plötsligt svårt att följa raderna och ögat hoppar gärna till fel rad eller tillbaka till början vid de stora gluggarna.

Jag nämnde FUSE för en tid sedan. Formgivarna inom det projektet strävar knappast efter läslighet i första hand. Men den som vill se mer av fuse-typsnitten hittar åtminstone några hos FontFont.

Lasse Törngren

Stäng