Typsnittskrönika 42

2004

Multiple Master – slutet

Typografi har alltid fascinerat mig så när Adobe lanserade Multiple-Master-teknologin i slutet på 1980-talet tyckte jag att det var fantastiskt. Utifrån ett fåtal grundstilar gick det att variera flera parametrar, för att slutligen få fram en font som passade just det jobb man höll på med för tillfället (se tidigare kronika).

Men Multiple Master blev aldrig någon succé, åtminstone inte i Sverige. Kanske berodde det på att det var lite bökigt att skapa sina egna varianter (”instances” som Adobe kallade det). Kanske berodde det på att sätterier och tryckerier hade problem att hantera de egenskapade alstren i sina rippar. Kanske var det ingen mer än jag som förstod storheten med tekniken. Vad skulle man ha det till?

Som alltid, kan naturligtvis ny teknik brukas på ett sätt som upphovsmännen inte tänkt. Till exempel genom alltför varierande stilar i en och samma trycksak, bara för att man kan variera typsnittet. Eller Multiple-Master-typsnitt som är ett derivat från två andra, helt avvikande, typsnitt.

Det jag gillade med Multiple Master var dels möjligheten att få en steglös kondensering (breddaxeln) av typsnitt, dels återinförandet av olika versioner för stora respektive små grader (den optiska axeln). Att man dessutom med hjälp av viktaxeln kunde kompensera typsnittets fethet, beroende på vilken tryckmetod eller vilket papper som användes, var ytterligare en förfining i sammanhanget.

Jag gjorde, helt ovetenskapligt, en liten minienkät bland vederhäftiga typsnittsformgivare och -brukare, för att få en uppfattning om det verkligen är så att Multiple Master ligger på dödsbädden.

Och, det verkar så. Alla är överens om att inte speciellt många använder tekniken, ingen av de tillfrågade använder den själva. Skälen man anför varierar något, men i stort handlar det om bristande kunskap och/eller intresse från användarnas sida, problem vid rippning samt svårigheter att välja bland alla varianter.

Flera av formgivarna som inte formger typsnitt själva menar att tekniken ställer höga krav på användaren, och därför bäst passar den som är mycket intresserad och kunnig kring inte bara typografi, utan av typtecknande som hantverk.

Dessutom har Adobe sedan något år slutat att sälja multiple-master-typsnitt (och för övrigt även typ-1-fonter). Undantaget är om man köper hela Font Folio 9, där MM-fonterna ingår. Något nytt multiple-master-typsnitt har inte lanserats sedan 1999.

De som till äventyrs har försökt använda multiple-master-typsnitt med Mac OS X, har fått utstå en del prövningar. Från och med Jaguar (Mac OS X 10.2) finns ett visst stöd. Men fullt ut kommer man förmodligen aldrig att kunna använda MM-fonterna. Man kan exempelvis inte skapa egna mellanliggande varianter, och då faller ju egentligen hela idén med tekniken.

 

Multiple-Masters olika design-axlar

Multiple-Masters olika design-axlar

Det finns nog dock en del företag som införde Myriad eller Minion som hustypsnitt, när de introducerades. Har man då gjort en egen mellanliggande version har man förstås problem idag vid övergången till OS X.

Adobe satsar som bekant istället på Open Type, som OS X är anpassat för och som är ett modernare typsnittsformat och dessutom plattformsoberoende.

Open Type ger en viktig funktion som inte Multiple Master gör, nämligen flera språk i samma typsnitt, även t ex kyrilliska. Open Type ger däremot ingen möjlighet att steglöst skapa kondensering eller vikt-varianter.

Open Type erbjuder å andra sidan sammanhangsberoende alternativtecken. Det innebär att ett tecken kan få olika utseende beroende på vilka andra tecken som står intill (det förutsätter förstås att det finns alternativ inlagda i fonten). Det är aktuellt främst i skrivstilar och stöds för närvarande enbart av Adobes CS-svit.

På pc kan man dock fortfarande med Windows XP använda Multiple Master, även om en del buggar har rapporterats.

Vad som också har hänt under åren efter introduktionen av Multiple Master är att typsnitten växt och växt. Ingen typsnittsformgivare med självaktning nöjer sig idag med mindre än 12 varianter av sitt typsnitt. Ofta med både kondenserade och expanderade versioner. Antalet tecken ska åtminstone omfatta alla europeiska alfabet, extra ligaturer, äkta kapitäler och gemena siffror. Naturligtvis minskar då behovet av Multiple-Master-tekniken för att åstadkomma samma sak.

Den optiska skalningen åstadkommer man helt enkelt med olika varianter för små och stora grader.

Dessutom, som någon i min enkät menade, Multiple Master har rönt ett ljumt intresse även från typsnittsföretagen. Att göra en radda med färdiga vikter som man kan ta betalt för är naturligtvis mer lukrativt.

Så idag gör typsnitts-formgivaren jobbet istället för att överlåta det till den som formger trycksaken. Resultatet blir mer klirr i kassan för typsnittsproducenten. För de flesta är kanske också det naturliga att typsnittet är ”färdigt” när man köper det.

Jag försökte för övrigt få Adobe att kommentera Multiple Masters frånfälle, men har inte fått något svar. Det är inte helt lätt att få tag på rätt person där, så jag vet inte om de berörda har fått min förfrågan. Möjligen har de annat att göra än kommentera självdöda typsnittsarter.

Hursomhelst vill jag i alla fall, som avslutning, visa några Multiple-Master-typsnitt som jag tycker är bra.

En av de finaste och elegantast formgivna ”inline”stilarna; Viva MM av Carol Twombly, Minion MM (en av de få MM-typsnitt som använder sig av den optiska axeln) av Robert Slimbach samt Waters Titling, ett elegant rubriksnitt formgivet av Julian Waters.

Man kan konstatera att nästan alla MM-fonter laborerar med vikt- och breddaxeln, alltså de två ”enklaste” axlarna. Den typografiskt mer intressanta optiska axeln är betydligt mer sällsynt. Och det kanske också säger något om Multiple Master och dess alltför snara bortgång.

Lasse Törngren

Stäng