Renässansantikva (Medievalantikva, Garalder)

CF Hultenheims indelning: Diagonalantikva (primform, diagonal)

Antikvastilarna fick sin moderna form redan på femtonhundratalet. Synar man dem närmare kan man konstatera att de är uppbyggda på samma sätt som bokstäver handtextade med kalligrafipenna, alltså med diagonal pennföring. Ansvällningarna, alltså där bokstaven blir lite tjockare, har en diagonal tyngdpunkt. Den diagonala karaktären ger bokstäverna en ganska mjuk, ”mänsklig” framtoning, till skillnad från de ganska strama, upprättstående bokstäverna i t ex nyantikvan.

Utöver de diagonala ansvällningarna är det typiska för renässansantikvan är de snedställda serifferna som ansluter till staplarna med liten ansvällning, sk konsoll. Det är också en ganska liten skillnad mellan grundstreck och hårstreck.

Den första textade humanistantikva som man gjorde gjutna typer av var Nicholas Jensons år 1470. Det mest kända typsnittet är annars Claude Garamonds från 1535, som uppkallades efter hans efternamn. Av Garamond finns det dock en uppsjö av varianter, där vissa har väldigt lite med Claude Garamond att göra. Det man dessutom länge trodde var Claude Garamonds originaltyper, visade sig vara gjorda av Jean Jannon. Garamont Amsterdamer är gjord med hans typer som förebild. Det moderna Garamond-typsnitt som ligger närmast originalet är istället Stempel Garamond. Adobe Garamond är även den ganska trogen.

Andra typsnitt inom denna familj är bl a Galliard, Bembo och Sabon. Ett av de mest använda av de modernare typsnitten som dock måste betecknas som renässansantikva är Hermann Zapfs ”Palatino”.